Om sitater som inspirerer

moderne_teologiSommersesongen er bittelittegranne roligere for oss prester enn året ellers. I hvert fall er det slik for meg i år, i og med at Ziiren er midt i en restaureringsperiode er det færre vielser enn en vanlig sommersesong.

Dermed har jeg tid til å bla litt i noen go’bøker av og til. For eksempel Moderne teologi. Tradisjon og nytenkning hos det 20. århundres teologer, redigert av Ståle Johannes Kristiansen og Svein Rise. Jeg fikk boka av mamma og pappa til jul. Det er en aldeles fabelaktig antologi. Det er i hvert fall dommen så langt, etter rundt 200 sider; jeg har lest innledningsdelen pluss artiklene om protestantiske teologer i Europa. Boka gir meg fornyet lyst til å plukke ned de systematisk-teologiske verkene jeg har stående mer eller mindre uleste i bokhylla. Det spørs om ikke fagbokdietten det neste året kommer til bestå mye av Robert Jenson, Wolfhart Pannenberg og Regin Prenter.

Her og nå vil jeg gjerne sakse et par avsnitt fra artikkelsamlingen. Sitatene er valgt ut fordi jeg tror de kan fungere som biter i det universalisme-puslespillet jeg pusler med om dagen.

Om Karl Barth:

Temaet er [hos Barth] i begge tilfælde Guds trofasthed, ikke menneskets tro eller mangel på samme. Det afgørende er, at Gud fra evighed af har valgt at sige Ja til mennesket – på trods af menneskets bestandige forbehold. Guds store frihed, ikke menneskets mange små friheder, er evangeliets tema.

Barths teologiske strategi kan her sammenlignes med et timeglas. Barth begynner med en række nej’er (svarende til timegladsets indsnævring). Teologien kan ikke bygge på menneskers religiøse oplevelser. Heller ikke kan teologien konstruere en naturlig teologi, der forsøker at tale om Gud på basis av alment-menneskelige erfaringer. I 1934 utgav Barth boken Nein!, hvori han toalt afviste den naturlige teologi, som han så dukke op hos sin tidligere våbenfælle, Emil Brunner. Den kirkelige dogmatiks pointe er, at alt i teologien må udledes af Guds éne selv-åpenbaring i Kristus (svarende til timeglassets midte). Ud fra Kristus som eneste midte og kriterium tænker Barth til gengæld universelt. Det afgørende er Guds beslutning om at frelse ethvert menneske, ikke kun den kristne eller den religiøst sindede, men også det gudløse menneske. Hermed når Barth frem til sin kristologiske universalisme (svarende til timeglassets nederste del).

(fra artikkelen Gregersen, N. H.: «Protestantisk teologi i det 20. århundrede», s.35-36)

Om Gustaf Wingren:

Den första [fase] består av böckerna Luthers lära om kallelsen (1942) och Människan och inkarnationen enligh Irenaeus (1947). Här lyfter Wingren fram det i hans ögon bortglömda perspektiv som går som en grundton genom hans författerskap. Det handlar om den första trosartikeln: skaparen som ger av sitt goda så att människan kan leva, skaparen som verkar i människans verdagsliga kallelse. Att vara frälst blir i detta perspektiv, en smula tillspetsat, ingenting annat än att vara människa, medviten om sine brister, med längtan etter det fullkomliga, och med avangeliet som den klara källan att dricka ur. Wingrens perspektiv innebär altså inte att första trosartikel är överordnad demn andra utan att skapelsen och lagen är den ram utifrån vilken evangeliet, andra trosartikeln, får sin fulla betydelse. Den andra trosartikeln måste hållas samman med den första.

(fra artikkelen Karlsson, J.: «Gustaf Wingren», s.163)

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut /  Endre )

Google-bilde

Du kommenterer med bruk av din Google konto. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut /  Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut /  Endre )

Kobler til %s